Program

Tidtabell (för fullt program med mer information, scrolla neråt)

Tisdag 7.8.2018

  • Kl. 10.00 Bagarstugan Café & Vin, Mariehamn (fri entré): Frukostkvart
  • Kl. 19.00 Sankt Görans kyrka, Mariehamn (25/20 €): Öppningskonsert

Onsdag 8.8.201

  • Kl. 10.00 Bagarstugan Café & Vin, Mariehamn (fri entré): Frukostkvart
  • Kl. 12.00 Ålands konstmuseum, Mariehamn (entré, se www.konstmuseum.ax/): Lina och grabbarna
  • Kl. 19.00 Finströms kyrka (20/15 €): Hildegard och Harald Hårfagre

Torsdag 9.8.2018

  • Kl. 10.00 Bagarstugan Café & Vin, Mariehamn (fri entré): Frukostkvart
  • Kl. 12.00 Sankt Görans kyrka, Mariehamn (15/10 €): Alie, Amy och Amanda
  • Kl. 19.00 Jomala kyrka (20/15 €): Bach and the Birds

Fredag 10.8.2018

  • Kl. 10.00 Bagarstugan Café & Vin, Mariehamn (fri entré): Frukostkvart
  • Kl. 12.00 Sankt Görans kyrka, Mariehamn (15/10 €): Musical Toys
  • Kl. 15.00 Ålands musikinstitut, Mariehamn (fri entré): Konsert med mästarkursens elever
  • Kl. 19.00 Kastelholms slott (20/15 €): Che si può fare?
  • Kl. 21.30 Alandicas foajé (15/10 €): Orfeo

Lördag 11.8.2018

  • 10.30 Alandicas foajé, Mariehamn (25 €, inkl. brunch): Folkkära och gudomliga

Tisdag 7.8.2018

10.00 Bagarstugan Café & Vin, Mariehamn (fri entré)
Frukostkvart
Cecilia Zilliacus (konstnärlig ledare, violin), Jun Bouterey-Ishido (piano), Kreeta-Maria Kentala (violin), Ylva Larsdotter (violin), Bengt Forsberg (piano).
 
19.00 Sankt Görans kyrka, Mariehamn (25/20 €)
Öppningskonsert

Johann Sebastian Bach (1685-1750): Toccata och Fuga d-moll BWV 565

Grażyna Bacewicz (1909-1969): Kvartett för 4 violiner

  1.  Allegretto
  2.  Andante tranquillo
  3.  Molto allegro

Fanny Hensel (1805-1847):

  • Schwanenlied, op. 1
  • Du bist die Ruh, op. 7

Clara Schumann (1819-1896): Sånger

  • Am Strande
  • Lorelei

Johann Sebastian Bach (1685-1750):  Violinkonsert a-moll BWV 1041

  1. Allegro moderato
  2. Andante
  3. Allegro assai

---
Cécile Chaminade (1857-1944): Prélude pour orgue, opus 78
Andrea Tarrodi (1981- ): Sorrow and Joy
Shulamit Ran (1949- ): East West Wind för soloflöjt
Johann Sebastian Bach (1685-1750): Klaverkonsert nr 1 d-moll BWV 1052

  1. Allegro
  2. Adagio
  3. Allegro

Jun Bouterey-Ishido (piano), Bengt Forsberg (orgel, piano, cembalo), Kreeta-Maria Kentala (violin), Jakob Koranyi (cello), Julia-Maria Kretz (violin), Ylva Larsdotter (violin), Tuuli Lindeberg (sopran), Janne Thomsen (flöjt), Cecilia Zilliacus (violin), Ylvali Zilliacus (viola).

J.S. Bach har sedermera kommit att betraktas som den obestridlige mästaren inom orgelkomposition. Höjden och djupet i hans musik för detta majestätiska instrument har alltsedan den skrevs kommit att prägla vårt sätt att betrakta orgeln och dess uttrycksmöjligheter. Toccata och fuga i d-moll är en av Bachs mest kända orgelkompositioner. Det är ett ungdomsverk, i bästa mening, med en toccata som har något rapsodiskt över sig, som om den vore framimproviserad med ett starkt flöde av klanger. Fugan är lättflytande, med brutna ackord och språng som åtskiljer de olika temainsatserna.

    En av de ledande polska musikprofilerna av vår tid är tonsättaren och violinisten Grażyna Bacewicz. Hon studerade vid konservatoriet i Warszawa och bl.a. för Nadia Boulanger i Paris. Utifrån hennes verkförteckning slås man av den rika mängden med kompositioner som ger violinen en framträdande roll. Kvartett för fyra violiner, som tillkom 1949, är därför också en naturlig komponent i hennes ouvre. Instrumenteringen för förstås också med sig en idé om ett särskilt klangrum, skapad av dessa fyra violiner. Verket är kanske i viss mån skrivet som en studie influerad av impressionisterna: den är lyrisk, orädd och drömsk i sitt uttryck.

    Fanny Hensel (1805-1847) var en tysk kompositör född i en mycket musikalisk miljö och var bror till Felix Mendelssohn. Hon fick tidigt musikundervisning i hemmet och visade stor talang alltifrån barndomen och framåt. Eftersom kvinnor enligt den rådande attityden inte skulle utöva musik var hon i stor utsträckning hindrad att utöva sitt konstnärskap. Hensel skrev i en romantisk stil, som sångerna i denna konsert också visar: här finns såväl melankolin och ljuset i en innerlig förening.

    Clara Schumann har kanske under historiens gång varit känd främst som hustru till Robert Schumann. Men i själva verket var hon en framträdande pianist under en stor del av den romantiska eran, och var en del i en rörelse där såväl repertoarinriktningen för pianister såväl som publikens smak förändrades. Clara och Robert var nära vänner med Johannes Brahms, och Clara framförde flitigt Brahms verk. Hon skrev en försvarlig mängd musik under första halvan av sitt liv, bl.a. hennes kanske mest kända verk pianokonserten, som färdigställdes när hon var bara 14 år. En annan viktig och känd komposition är hennes pianotrio. Som liedtonsättare är Clara Schumann dramatisk, lidelsefull och lyrisk. Hennes sånger går i en ganska tidstypisk stil som inte direkt pekar mot det dåliga självförtroende som senare skulle få henne att dra sig tillbaka som kompositör. 

    I J.S. Bachs konserter kan det vara nyttigt att tänka att konsertformen på hans tid inte nödvändigtvis var ett utlopp för en solists virtuositet. Bach lade i sina konserter stor tyngd på växelverkan mellan olika klangelement, orkestern och solisten/solisterna. Solistisk briljans föreligger förstås i Bachs konserter, men den är aldrig starkt accentuerad, till förmån för en subtil balans i kontrasterna. Tillkomståret för violinkonserten i a-moll är omstritt, men den torde ha skrivits kring 1720 i Köthen. Inledningssatsen växer fram med obeveklig logik ur dess inledande tematiska ritornell. I den andra satsen klingar långsamma basfigurer, som allvarligt och effektfullt kontrasterar mot violinmelodins milda slinga. Den sista satsen för med sitt hurtiga tempo med sig slående akustiska effekter. 

    Den franska tonsättaren och pianisten Cécile Chaminade turnerade med framgång i Frankrike och England med sin egen musik. Hon hade en fäbless för karaktärsstycken för piano. Det mesta hon skrev publicerades, och även om hennes större verk här och var fick ett svalt mottagande måste man säga att hon med sin senromantiska stil nådde förhållandevis långt för att vara en kvinnlig kompositör under denna tid. Över verket ”Prélude pour orgue” från 1895 finns något av barockens skimmer. Kompositionen ingår kanske inte i standardrepertoaren, men den är milt kromatiskt, långsamt framåtdrivande med en tonbild där ett närvarande milt ljusskimmer förekommer, trots den dystra grundstämningen. 

    Stockholmsbaserade tonsättaren Andrea Tarrodi har skrivit för många olika ensembletyper och haft betydande framgångar. ”Sorrow and Joy” är ett beställningsverk av American Mirror Visions Ensemble som en del i programmet ”Sounds of Swedish Poetry”. Texten – verket föreligger i sin grundversion för tenor och cello – kommer från Johan Ludvig Runeberg. Med små medel får hon musiken att glänsa. Luftighet och skörhet går i ett, och allt är präglat av en stark klangkänsla.

    Den israelisk-amerikanska tonsättaren Shulamit Ran var den andra kvinnan någonsin som tilldelades det prestigefyllda Pulitzerpriset för musik. Hennes orkesterverk framförs över hela världen. Stycket ”East Wind” för soloflöjt beställdes i samband med en tävling för flöjtister och skrevs 1987. Det har kanske en touch av mellanösterns musik, och i det hörs en energisk rörelse som kretsar kring några motiv som liksom utvecklas både framåt och inåt. Ran utnyttjar instrumentets möjligheter och utforskar de melodiska linjerna på ett sätt som frambringar något samtidigt eskapistiskt och intensivt, för att så småningom söka sig mot ett lugn.

    Under Leipzigåren skrev Bach sin klaverkonsert i d-moll vid sidan av andra klaverkonserter. Tanken var väl att framföra dem tillsammans med sönerna i Collegium Musicum. Rent praktiskt gick Bach ofta tillväga så, att han tog melodistämman från en violinkonsert, gav den åt cembalistens högra hand, och lät den vänstra förstärka eller parafrasera olika element ur orkestersatsen. Bach omarbetade inte sällan samma arrangemang flera gånger – vilket klaverkonserten i d-moll är ett fint exempel på. I den första satsen är det som om han väckte upp oemotståndliga och gåtfulla musikaliska krafter, den andra är ett gripande adagio där den ömma kantilenan i klaverstämman stöds av ett mäktigt ostinato. Finalen är en vital och snabb dans som erinrar om den eggande förnöjsamhet man måste ha känt i Leipzigsalongerna.

 

Onsdag 8.8.2018

10.00 Bagarstugan Café & Vin, Mariehamn (fri entré)
Frukostkvart
Cecilia Zilliacus (konstnärlig ledare, violin), Josef Kallerdahl (kontrabas), Jakob Koranyi (cello), Fredrik Ljungkvist (klarinett), Lina Nyberg (röst), Heather Ware (dans)
 
12.00 Ålands konstmuseum, Mariehamn (entré, se www.konstmuseum.ax/)
Lina och grabbarna
Jazzsångerskan Lina Nyberg och basisten Josef Kallerdahl framför Linas egna kompositioner från hennes senaste produktioner Aerials och Terrestrial, samt ett par variationer/improvisationer över teman av Bach. Som gästsolist medverkar också klarinettisten Fredrik Ljungkvist.
 
19.00 Finströms kyrka (20/15 €)
Hildegard och Harald Hårfagre
Hildegard von Bingen (1098-1179): O splendidissima gemma
Johann Sebastian Bach (1685-1750): Partita nr 3 för soloviolin BWV 1006 / folkmusik

  1. Preludio
  2. Loure
  3. Gavotte en Rondeau
  4. Menuets (I och II)
  5. Bourée
  6. Gigue

Judith Weir (1954- ): King Harald´s Saga
Rebecca Clarke (1886-1979): Tre irländska folksånger
Kreeta-Maria Kentala (violin), Tuuli Lindeberg (sopran)

Hildegard av Bingen var en tysk nunna som har firats som ett helgon inom den kristna världen. Hon var en av den tyska medeltidens märkligaste kvinnor, som i talrika visioner förutsade kejsardömets och kyrkans fall och ägnade sig åt en mångskiftande och omfattande verksamhet: religion, etik, dikter, filosofi, mystik, musik, medicin och kosmologi. Hon författade en rad kyrkliga sånger, hymner och musikstycken under namnet ”Symphonia armonie celestium revelationum” (Symfoni över de himmelska uppenbarelsernas harmoni). Hon skrev också det andliga skådespelet ”Ordo virtutum”, som ger ett tydligt uttryck för hennes visioner och idévärld. Här hör vi en mosaikartad sammansättning av talrika, aldrig helt likadana återkommande motiv. Över ”O splendidissima gemma” skimrar något gåtfullt fram, och melodin uppenbarar en musikalisk textur som i en tusenårig palimpsest.

    De tre partitorna för soloviolin av J.S. Bach bjuder på en rik variation av former. I den tredje, i E-dur, har Bach slopat mönstret som går igen i klaverpartitorna och använder sig av det friare förhållningssätt till satserna. Den börjar med ett livfullt preludium, som återger ett slags evigt pågående cirkelrörelse kring ett centrum. Den tredje satsen är en frejdig gavotte och rondeau som fem gånger återger grundmotivet som interpunkteras av livliga passager. En bourrée med intrikata ekoeffekter följer och en gigue ger verket en härlig avslutning.

    Den brittiska Londonbaserade tonsättaren Judith Weir är mest känd för opera och skådespelsrelaterade verk. Men hon är också erkänd som tonsättare till orkesterverk och kammarmusik. Hennes stil är konservativ, och hon har en förmåga att förfina musikaliska idéer till gränsen för det mystiska. Monodramat ”King Harald’s Saga” från 1979 är inget undantag. Sångerna i denna opera är något unikt, eftersom de framförs av en sopran utan ackompanjemang.

    Rebecca Clarke var en brittisk kompositör och violast, mest känd för kammarmusik med viola. Hon var också en av de första professionella orkestermusikerna i sitt land och är numera en igenkänd tonsättare i musikerskrået. Mycket skrev hon för sig själv och för de kvinnliga kammarensembler som hon ingick i och turnerade med. Hon är starkt influerad av den klassiska 1900-talsmusiken och associeras delvis till impressionismen. Hennes tre irländska folksånger är luftiga i sin textur och har en ganska positiv, om än lite introvert grundstämning. De folkliga motiven framträder också.

 
21.30 Alandicas foajé (15/10 €)
Reapproaching Bach
Jakob Koranyi (cello), Heather Ware (dans)

Heather Ware och Jakob Koranyi hittade varandra genom deras gemensamma kärlek till Bach. Tillsammans för de i sina föreställningar sina åskådare ut på okänd mark, till en plats där de kan vara sårbara och mänskliga, och där de kan ge upp sig själva i musikens skönhet. I Reapproaching Bach görs dans, korta berättelser, humor, och skådespel i samspel med Bachs djupt inspirerande musik. Heather och Jacob vänder upp och ner på fördomar om den klassiska konsertens konventioner och det klassiska skådespelet. I föreställningen ingår satser ur alla sex Bach-sviter.

Torsdag 9.8.2018

10.00 Bagarstugan Café & Vin, Mariehamn (fri entré)
Frukostkvart
Cecilia Zilliacus (konstnärlig ledare, violin), Julia-Maria Kretz (violin), Tuuli Lindeberg (sopran), Kristina Winiarski (cello), Ylvali Zilliacus (viola)

 
12.00 Sankt Görans kyrka, Mariehamn (15/10 €)
Alie, Amy och Amanda
Amy Beach (1867-1944): Chanson d’amour, Ecstasy, A Mirage, Stella Viatoris
Robert Schumann (1810-1856): Toccata C-dur, op. 7 (1830)
                                                   Romans op. 28 nr 2 (1839)
Marie Jaëll (1846-1925): Valses, Op. 8
Frédéric Chopin (1810-1849): Introduction och Polonaise brillante C-dur, op. 3
Amanda Maier (1853-1894): Violinsonat h-moll (1873)
Jun Bouterey-Ishido (piano), Bengt Forsberg (piano), Jakob Koranyi (cello), Julia-Maria Kretz (violin), Tuuli Lindeberg (sopran), Kristina Winiarski (cello), Cecilia Zilliacus (violin)

Robert Schumann, vars pianistkarriär tog slut i och med en självförvållad handskada, var sedan ungdomen mycket förtrogen med pianot som instrument och med dess uttrycksmöjligheter. Toccata är en typiskt barock kompositionsform, även om många tonsättare har skrivit toccator också efter barockeran. Schumanns Toccata i C-dur, opus 7, är ett undantag i hans oeuvre, därför att den speltekniska svårigheten är en huvudidé. Schumann var ingen egentlig etydkompositör, men varje pianist som har spelat stycket vet att den tekniska svårighetsgraden innebär ett veritabelt kraftprov. Det hindrar emellertid inte att den har en stark inneboende skönhet i sin rytmiska energi och de harmoniska utvecklingslinjerna. Romansstyckena av samma tonsättare i opus 28 (1839), av vilka det andra blivit det mest framstående och oberoende konsertstycket, är kanske mer än toccatan typiska exempel på Schumanns musikaliska idiom, och erinrar likaväl om ungdomlig sentimentalitet som om vurmen för enkelheten i stora känslor.

    Den franska pianisten, tonsättaren och pedagogen Marie Jaëll var specialiserad på bl.a. Liszt, Beethoven och Schumann. I olika format koncentrerade hon sig på pianomusik som såväl pedagog som tonsättare, och skrev i en högromantisk stil. Hon turnerade med maken i Europa och Ryssland, och kom efter dennes död att studera komposition för bl.a. Camille Saint-Saëns och Cesar Franck i Paris. Välbekant som hon var med tidens musikaliska idiom och infall, kan man säga att hon snarare skrev en salongernas musik, även om två pianokonserter också finns i hennes verklista. Valserna i opus 8 är typiska salongsstycken som på ett i bästa mening anspråkslöst sätt uttrycker en hurtig sorglöshet, även om melankoliska stråk förekommer.

    Introduction och Polonaise brillante i C-dur för cello och piano, opus 3, är ett av Frédéric Chopins tidigt publicerade verk. Det skrevs när tonsättaren ännu var tonåring och publicerades 1831, året han fyllde 21. Det var också ungefär vid denna tid han lämnade Warszawa för att småningom hamna i Paris. Verket är ett slags salongsstycke med en introduktion som är avvaktande och förväntansfull. Själva polonäsen är livlig och klar i sina harmonier, utvecklingen är stringent och jämn. Verket har med tiden blivit något av en ikon.

    Amy Beach var en amerikansk kompositör och pianist som skrev såväl i den lilla som i den stora skalan. Hon var en av de mest representerade och uppskattade tonsättarna av sin era, och konserterade gärna med sin egen musik. Som kammarmusiktonsättare skrev Beach bl.a. Sonat för violin och piano, en pianotrio, en stråkkvartett och en pianokvintett. Beach var starkt påverkad av sin samtida Antonin Dvořák som vävde in pentatoniska skalor från ursprungsamerikansk och afroamerikansk musik, tillsammans med rytmer från slaviska danser. Men Beach tyckte snarare att influenserna skulle komma från gamla engelska, skotska och irländska sånger. Det finns en mild grundstämning över de sånger som framförs vid denna konsert, ett senromantiskt längtansfullt skimmer. Sångerna ”Stella Viatoris” och ”A Mirage” har något mysteriöst över sig i sin naturlyriska längtan mot skyarna, medan ”Chanson d’amour” och ”Ecstasy” har en renodlad romantisk känsla.

    Den svenska tonsättaren och violinisten Amanda Maier studerade tidigt vid Kungliga musikkonservatoriet i Stockholm, och var den första kvinnan i Sverige att utexamineras med titeln Musikdirektör. Hon skulle så småningom konsertera i Sverige och utomlands som violinist. I och med giftermålet med Julius Röntgen skulle hennes offentliga framträdanden i enlighet med traditionen upphöra, och paret flyttade till Amsterdam. De kom dock att ha en musikalisk salongsverksamhet i fortsättningen där många av de stora inom europeiskt musikliv spelade: Edward Grieg, Anton Rubinstein, Johannes Brahms m.fl. Hennes violinsonat i h-moll (1873) – ett verk i en produktion av många piano och violinverk – har en dramatisk öppningssats med lidelsefulla stråk som för tankarna till den tradition där hon själv var verksam. Den andra satsen är mindre djärv, om än inte sentimental, och den sista frejdigt dansant.
 
19.00 Jomala kyrka (20/15 €)
Bach and the Birds
Johann Sebastian Bach (1685-1750): Sinfonia h-moll BWV 209
Lina Nyberg (1970): The Phoenix, The Kite, Like A Sick Eagle
Charles Ives (1874-1954): Like a sick Eagle, bearbetning/arrangemang av Lina Nyberg
Johann Sebastian Bach (1685-1750): Konsert för 2 violiner d-moll BWV 1043

  1. Vivace
  2. Largo ma non tanto
  3. Allegro

Mélanie Bonis (1858-1937): Sonat för flöjt och piano, op.64

  1. Andantino con moto
  2. Scherzo – vivace
  3. Adagio
  4. Finale – moderato

Grażyna Bacewicz (1909-1969): Pianokvintett nr 1 (1952)

  1. Moderato molto espressivo
  2. Presto – poco meno mosso
  3. Grave – meno mosso
  4. Con passione

När vi idag talar om ”symfoni” talar vi förstås om stora orkesterverk. Symfonin utvecklades emellertid ur sinfonian som vid J.S. Bachs tid kunde beteckna en instrumental sats ur ett vokalt verk med många delar, till exempel som en inledning till en opera. I det här fallet får vi lyssna till sinfonian ur kantaten ”Non sa che sia dolore”, skriven av Bach 1729. Titeln på kantaten (ung. Han vet inte vad smärta är) markerar satsens karaktär, som är mörk och djupt konstfull.

    De tre styckena ”The Phoenix”, ”The Kite”, ”Like a Sick Eagle” som förekommer på Lina Nybergs album ”Aerials” (2016) är komponerade för stråkkvartett och röst. Ett av kännetecknen för Lina Nybergs produktion är förnyelsen, och dessa tre kammarstycken kännetecknas av en spännande lekfullhet i mötet mellan röst och stråkkvartett. Den tredje sången, ”Like a Sick Eagle”, är ett arrangemang efter en komposition av Charles Ives.

    Bachs konsert för två violiner, den så kallade dubbelkonserten, är ett storartat exempel på senbarockens stil. Verket tros vara komponerat åren kring 1720 och dess tyngdpunkt ligger på samspelet mellan de två violinstämmorna. Den livliga första satsen är märgfull och elegant, i den andra har violinstämmorna något smäktande över sig (påminner den inte om ett gammalt par som tillsammans ser tillbaka på ett långt liv tillsammans?). Och den sista satsen är lika mästerligt skriven som de andra, med en hög puls. Den präglas av tankeskärpa, stränghet och vitalitet.  

    Den franska tonsättaren Mélanie Bonis studerade vid det prestigefulla Pariskonservatoriet och skrev under sitt liv några hundra kompositioner: verk för piano, orgel, kammarmusik, men också större verk. Hennes sonat för flöjt och piano har något sinnligt och i stora stycken ömsint över sig. Tonsättarens musikaliska sensibilitet skiner igenom överallt som ett gåtfullt skimmer. Verket är indelat i fyra satser. Den första är långsam och vek, den andra mörk och extrovert, den tredje växlar mellan det återhållsamt melankoliska och det utåtriktat sångbara. Detta medan den sista satsen är mera dramatisk och laddad av en inneboende mysteriös undertext.

    Grażyna Bacewicz skrev två pianokvintetter. Det musikaliska stoffet i den första (1952) är till sin karaktär både aggressivt och lyriskt, på samma gång som något dissonant och klangfullt finns hos alla instrument. De tekniska finurligheterna involverar komplexa färgtoner och det finns redan i den första satsen något såväl mystiskt som hotfullt över klangbilden. Den andra är med sina agiterade ansatser och utfall mera lekfull, men det hindrar inte musiken från att bottna i en frid, kanske framförallt i den tredje satsen, som snarare andas något av försoning. Den sista satsen är mycket expressiv och framåtriktad.

Bengt Forsberg (piano, cembalo), Kreeta-Maria Kentala (violin), Jakob Koranyi (cello), Julia-Maria Kretz (violin), Ylva Larsdotter (violin), Lina Nyberg (sång), Janne Thomsen (flöjt), Kristina Winiarski (cello), Cecilia Zilliacus (violin), Ylvali Zilliacus (viola)

Fredag 10.8.2018

10.00 Bagarstugan Café & Vin, Mariehamn (fri entré)
Frukostkvart
Cecilia Zilliacus (konstnärlig ledare, violin), Bengt Forsberg (piano), Erik Larsson (klarinett), Janne Thomsen (flöjt),
 

12.00 Sankt Görans kyrka, Mariehamn (15/10 €)
Musical Toys
Sofia Gubaidulina (1931- ): Musical Toys (1969)

  • No. 2 Magic Roundabout
  • No.3 The Trumpeter in the Forest
  • No. 5 April Day
  • No. 6 Song of the Fisherman
  • No. 7 Little tit

Johann Sebastian Bach (1685-1750): Preludier och menuetter

  • BWV 924 C-dur
  • BWV 935 d-moll
  • BWV 937 E-dur
  • BWV 925 D-dur

Helena Tulve (1972- ): ur Rimlands för klarinett, cello och piano (2012)

  1. Secret Garden – noir
  2. Pathless Land

Marcelle de Manziarly (1899-1989): Trio för flöjt, cello och piano
Jun Bouterey-Ishido (piano), Bengt Forsberg (piano), Jakob Koranyi (cello), Erik Larsson (klarinett), Janne Thomsen (flöjt), Kristina Winiarski (cello)

Sofia Gubaidulina är kanske vår tids mest intressanta ryska tonsättare. Hon började som mycket ung laborera med andliga idéer som hon knöt till verk hämtade från de stora tonsättarna, som Bach, Mozart och Beethoven. Hennes andliga strävan, som mer eller mindre har följt henne under hennes hela tonsättargärning, var i hennes hemland något som hon hemlighöll, men som småningom skulle leda henne in på allt andligare teman. Hennes musik mötte på 50-talet motstånd, men Sjostakovitj var en av de krafter som skulle ge henne uppmuntran att fortsätta på sin väg. På 80-talet skulle Gubaidulina bli mera känd, bl.a. i och med Gidon Kremer som uppmärksammade hennes violinkonsert ”Offertorium”. Gubaidulinas solopianoproduktion hör till hennes tidigare epok, och det är här som hennes verk ”Musical Toys” ingår. Det är en samling med 14 lekfulla pianostycken från 1969. Utan att se på titlarna kan man säga att de erinrar om barnets lek och nyfikenhet. Det är förvisso ett av hennes mindre kända verk, men det har ändå sitt stora intresse. De charmerande styckena, som har olika svårighetsgrad, kan spelas av eller för barn på olika nivåer i barnets utveckling.

    Preludiet var i äldre tider ett kort musikstycke som fungerade som ett förord eller en introduktion till det som skulle komma. Under barockens era utgjorde verktypen en inledande sats innan påföljande och mera komplexa satser i ett verk följde. J.S. Bachs preludier är ofta improvisatoriska till sin karaktär och innehåller inte sällan ett tema som varieras på olika sätt. Menuetten – ursprungligen en dans i tretakt av franskt ursprung – skulle också av barockens tonsättare anpassas till att bli en del i en svit. Menuettens grundstruktur är enkel, och nog kan man ännu ana de drag som sällskapsdansen ursprungligen hade i många av Bachs menuetter.

    Den estniska tonsättaren Helena Tulves musik kännetecknas av flöde och förändring, som om musiken fångade såväl tidens och rummets kvaliteter i ett kontinuum. Hon har sagts vara influerad av naturens mönster och upprepningar och ha rötterna i flera vokala traditioner, men kammarmusiken kan sägas utgöra en fin del i hennes verkförteckning. Trion Rimlands för också tanken till de idéer som kan appliceras på hennes övriga verk.

    Den franska tonsättaren, dirigenten och pianisten Marcelle de Manziarly har varit relativt okänd hos oss länge. Trots att hon tidigt skrev mogna verk och har komponerat i såväl stora som små format har hennes tonsättarinsats inte uppmärksammats i någon större grad. Manziarlys tonspråk har väl präglats av Parisimpressionismen, men hon sträcker också sina känselspröt i andra riktningar, kanske delvis för att hon skulle åka till USA, där hon blev vän med bl.a. Aaron Copland. Trion för flöjt, piano och cello kanske erinrar om impressionismen en aning. Musiken andas i uttrycksfulla melodiska linjer, men det finns en stark växelverkan mellan de sångbara elementen och andra livliga motiv.
 
15.00 Ålands musikinstitut, Mariehamn (fri entré)
Konsert med mästarkursens elever
 
19.00 Kastelholms slott (20/15 €)
Che si può fare?
Barbara Strozzi (1619-1677): Che si può fare
Francesca Caccini (1587-1641): O che nuovo stupor
Rebecca Clarke (1886-1979): Prelude, Allegro och Pastorale för klarinett och viola
Onuté Narbutaité (1956- ): Winterserenade för flöjt, violin och viola (1997)
Johann Sebastian Bach (1685-1750): Inventioner, version för violin och cello
Amanda Maier (1853-1894): ur Stråkkvartett
Bengt Forsberg (cembalo), Kreeta-Maria Kentala (violin), Jakob Koranyi (cello), Julia-Maria Kretz (violin), Erik Larsson (klarinett), Tuuli Lindeberg (sopran), Janne Thomsen (flöjt), Kristina Winiarski (cello), Cecilia Zilliacus (violin), Ylvali Zilliacus (viola)

J.S. Bach skrev under sitt liv två samlingar med inventioner, omfattande åtta dur- och sju mollstycken. Inventionen är ett slags studie i både komposition och utförande. Det hindrar inte Bachs inventioner från att vara ytterst konstfulla och vackra. De är kontrapunktiska till sin karaktär och skrevs antagligen för den store mästarens elever. 

    En under sin tid uppmärksammad kvinnlig sångare och tonsättare från barocken är italienska Barbara Strozzi. Hennes tonsättningar började publiceras relativt tidigt i hennes karriär, och det har sagts att många manliga kolleger var avundsjuka på hennes rika begåvning. Under sitt stillsamma liv skrev hon mestadels sekulära tonsättningar för sopran, ofta till egna texter. Den poetiska förmågan är stark, till och med starkare än hos föregångarna Cavalli och Monteverdi. Den långsamt framåtlunkande ”Che si può fare” är en stark klagosång med en innerlig känsla.

    Den litauiska tonsättaren Onuté Narbutaités verk präglas av stark individualitet och bär ofta fram en rad olika känslomässiga lägen. Hon bygger ibland sina tonsättningar på parametrar lånade från egna eller andra tonsättares verk och utvinner ur fragment och små citat en stor musikalisk precision. Man skulle kunna säga att rationaliteten utmynnar i detaljerade strukturer, men utan att måttet av skönhet och koncentration försvinner. Detta gör hon också i sin komposition Winterserenade för flöjt, violin och viola (1997), som parafraserar Schuberts kända sång ”Gute Nacht” ur sångcykeln ”Winterreise”. Brottstycken ur ”Gute Nacht” får här bygga upp en helhet som konstituerar en tvekande och berörande klagosång.

    En annan italiensk tonsättarbegåvning och tillika sångare, lutenist, poet och musiklärare, var den tidiga barockens Francesca Caccini. Född i Florens framträdde hon tidigt med släktningar och elever. Hon var snabb och skicklig som tonsättare. I hennes sånger finns en noggrannhet med notationen, med rytm och stavelser, ornament och fraseringar. Musiken flyter fram i långa, melodiskt flödande fraser. Tyvärr har mycket lite av hennes tonsättargärning överlevt för eftervärlden. Men hennes opera ”La liberazione di Ruggiero”, den äldsta operan som existerar skriven av en kvinnlig tonsättare, finns lyckligt nog bevarad. I den religiöst präglade sången ”O che nuovo stupor” finns trots den dystra grundstämningen ett milt ljus.

    Rebecca Clarkes musik var länge förbisedd, fram till hennes 90-årsdag 1976, då hon genom en stor hyllningskonsert fick en bredare ryktbarhet. Hennes verk Preludium, allegro och pastoral för klarinett och viola är ett neoklassiskt inspirerat verk. Det inledande preludiet är eftertänksamt och emotionellt intensivt, allegrot är inåtvänt och grubblande och pastoralen hurtig och pockande. 

    Amanda Maiers (1853-1894) stråkkvartett i A-dur är ett mindre känt verk i raden av de kammarmusikkompositioner som hon skrev under sitt liv. När det gäller stråkkvartetten har vi uppgifter från hennes egen dagbok, och kan alltså säkert fastställa att den skrivits under överinseende av kantorn i Thomaskyrkan i Leipzig, Ernst Friedrich Richter. Vi kan datera dess tillkomst till sommaren-hösten 1877, och vi kan även i någon mån följa hennes växlande sinnesstämningar under arbetet. Det var i Leipzig efter en tid i natursköna Wehlen hon komponerade verket, av vilket endast andante- och scherzosatsen finns fullständigt bevarat. Fadern hade just gått bort och Maier hade musicerat flitigt vid tillkomsttiden. Speciellt den ovanliga tonarten för det mörkt färgade scherzot minner om en av Beethovens sena kvartetter – ciss-moll – och av dagböckerna framgår för övrigt tydligt vilken stark inverkan den sene Beethoven alltid hade på Maier – som t.ex. den nionde symfonin, som varje år framfördes av Gewandhausorkestern i Leipzig. Som en fotnot kan nämnas att Maier Lördagen den 4 oktober 1879 anlände med sångerskan Louise Pyk med ångbåt till Mariehamn, efter att ha gjort en turné i Finland, med flera konserter både i Åbo, Helsingfors och Viborg. Det var storm och regn på havet, men resenärerna hade sinne för det måleriska, och en konsert kunde de lätt improvisera fram.

 
21.30 Alandicas foajé (15/10 €)
Orfeo
Elsa Barraine (1910-1999): Prelude piano solo
Maria Bach (1896-1978): Cellosonat

  1. Energisch, bewegt
  2. Romance
  3. Finale

Christoph Willibald Gluck (1714-1787): Orfeo
Thea Musgrave (1928- ): Orfeo
Bengt Forsberg (piano), Jakob Koranyi (cello), Janne Thomsen (flöjt)

Elsa Barraine var en fransk pianist och tonsättare som verkade i efterdyningarna av neoklassiska gruppen Les Six. Hon deltog i motståndsrörelsen under tyska ockupationen 1940-44 och hennes insatser associeras ibland med hennes politiska och humanistiska engagemang. Även om hennes framgångar var förhållandevis stora (hon erhöll t.ex. Rompriset 1929) har hennes musik ofta hamnat i bakgrunden. Hennes musik utmärks av virtuositet och expressiv intensitet och drivs av en stark motivisk och rytmisk närvaro, vilket man märker också på hennes preludier.

    En annan förhållandevis okänd tonsättare är österrikiska Maria Bach. Hon växte upp i en familj där musiken var en självklar komponent i barnens fostran, och hon skulle småningom, utveckla en egen kompositionsstil. Cellosonaten från 1924 är motiviskt charmerande.

    Den tyske tonsättaren Christoph Willibald Gluck skrev operor i italiensk och fransk stil vid den tidiga klassiska tiden. Han skrev otaliga operor för att vid 1760-talet börja förnya operakonstens dramaturgiska praktik. Hos honom kom den franska och italienska traditionerna att bli en syntes på 1770-talet. Ett av de verk som senare har fått en stor betydelse för bl.a. den tyska operan, och som funnits på standardrepertoaren sedan det skrevs, är ”Orfeus och Eurydike”. Verket tillhör hans tidiga 1760-talsoperor, och var en av de första som skulle visa riktningen för syntesen av franska och italienska stilelement. Gluck effektiviserade sitt verk och frammanar genom att accentuera dramat genom att ge det större fokus än sångarnas insatser för sig, en vacker enkelhet. Operan baserar sig förstås på Orpheus-myten, och uruppfördes i oktober 1762.

    Thea Musgrave är en tonsättare med ett rikt och kraftfullt musikaliskt språk och en stark känsla för musikens dramatik. Med sin innovativa klarhet och sitt skickliga sinne för att orkestrera är hon framförd ofta på båda sidor om Atlanten. ”Orfeo” (1975) är från början ett av hennes verk (som finns i flera varianter) för flöjt och inspelat band (där James Galway spelar olika slags flöjter). Det är en enkel återberättelse av myten med invävda citat av Glucks verk med samma namn. Här erinras vi om Orfeus fantasivärld, vi kan ana skuggor och dagrar på hans väg i underjorden.

Lördag 11.8.2018

10.30 Alandicas foajé, Mariehamn (25 €, inkl. brunch)
”Folkkära och gudomliga” J.S. Bach - ett spöke hos alla tonsättare? Samtal kring festivalens tonsättare blandat med musikinslag: J.S. Bach m.fl.
Bengt Forsberg (pianist), Christina Tobeck (musikolog), Cecilia Zilliacus (konstnärlig ledare, violinist), festivalartister

Andrea Tarrodi (f. 1981): Nocturne över B, A, C och H

J.S. Bach (1685-1750): Ur Sonat E-dur, BWV 1016

3. Adagio ma non tanto

4. Allegro

J.S. Bach (1685-1750): Ur Sonat c-moll, BWV 1017

1. Largo 

Bengt Forsberg (pianist), Christina Tobeck (musikolog), Cecilia Zilliacus (konstnärlig ledare, violinist), festivalartister